Förra inlägget skrevs i tisdags eller onsdags om jag minns rätt. Nu är det bara någon ynka dag kvar tills mitt hjärta åker härifrån. För alltid. På onsdag är hon inte min längre, och kommer aldrig mer att bli. Aldrig.

De senaste veckorna har jag tänkt väldigt mycket på återlämnandet och varje gång får jag en stor klump i halsen. Hon som betyder så otroligt mycket för mig. Jag har en avlägsen dröm att köpa henne när hon är gammal och jag vuxen, och bara ha henne som sällskap eller möjligtvis avla på henne. Men det här är någonting som förmodligen alltid kommer att förbli en dröm. Förhoppningsvis kommer jag kunna hälsa på henne i de nya hemmen och så där, men man vet ju aldrig...

De senaste dagarna har varit rätt fulla. I lördags morse hade vi en pay & jump hemma på Stäket och jag var med och hoppade 80. Rosa kändes fin men hon är ju som hon är. Väl inne på banan slingrade hon sig som en orm, men vi lyckades undvika stopp! Tyvärr fick vi ett surt pet på femman, men det är sånt som händer. Resten av dagen fixade jag inför idag, fyllde på vatten i gräshagen och tog det lugnt. Var i stallet från 9-16.30, men sista tiden satt jag bara i hagen och myste med Rosa. Måste ju ta vara på sista tiden...

Igår var vi iväg och tävlade på Hagbylunds RK, en superfin anläggning! Tävlingen var ute på gräs så vi förberedde igår med broddning. Rosa har känts pigg och fräsch hela veckan, ovanligt taggad faktiskt! Riktigt roligt! Idag var inget undantag. Hon bjöd fint på hinder och jag var noga med att hon skulle kunna tempoväxla rejält på framhoppningen till LD.

Väl inne på banan kändes allt superbra och vi hade ett bra tempo och flyt, men som vanligt så fick vi ett pet... Startade om och då var vi felfria och dessutom fem sekunder snabbare än innan!

På framhoppningen till 90 kändes hon om möjligt ännu bättre än innan. Hon var riktigt taggad och var med mig precis överallt. Numera är vi så vana vid varann att jag i princip bara tänker, och hon gör. Finns inget bättre!!

Näe, åter till tävlingen. När jag var på framhoppningen började mörka moln dra sig mot oss och det slutade ju inte bättre än att precis när jag skulle in så började regnet ösa ner. Rosa som hatar regn och lera överlag blev väldigt ledsen och ville först knappt gå framåt, men med mycket övertygelse så gjorde hon det till slut. Tyvärr fick vi ändå ett stopp på första hindret, men resten av banan flöt på så himla bra så det gjorde inget. För som Aud sa när jag ringde henne efteråt: "De flesta hästar skulle bara totalvägrat. Men eftersom Rosa litar så på dig så gör hon saker som hon annars inte skulle ha gjort, så det är verkligen jättebra".

Och jag kan inte annat än hålla med. Jag känner verkligen att hon litar på mig, men det är en helt annan grej att höra det från andra runt omkring, och speciellt Aud. Hon är en helt annan häst nu, och jag kan inte fatta att resan snart är slut.

Älskade, älskade vän. Du finns alltid i mitt hjärta.