I lördags var vi förmodligen på vår sista riktiga tävling tillsammans. Den 11e juni åker min älskling tillbaka och kommer aldrig mer hem igen. Får en stor klump i halsen bara av att tänka på det. Vilken ENORM resa vi har gjort på lite drygt två år! Pratade lite med Aud idag om hur Rosa var när hon kom till Karlshem och när jag hade henne första året. Tydligen hade det inte gått att leda henne tunt fyrkantspåret, och de 500 metrarna från hästlastbilen till stallet hade varit rena kaoset. Kan man inte tro idag när vi busar ute barbacka och hon skrittar (oftast) lugnt in och ut från hagen. Mitt hjärta.

Men till tävlingen i lördags. Vi, eller snarare jag, hade gjort en grov felbedömning i hur fort det skulle gå. Vanligtvis brukar det vara åtta ekipage i timmen med fasta starttider, men den här gången var det i snitt hela tio i timmen! Detta gjorde att vi kom dit en timme för sent och framridningen blev ett varv i trav o höger och vänster varv, och likadant i galoppen. Trots detta red vi vårt bästa program någonsin! Vi skrapade ihop 61,38 % och Rosa kändes riktigt fin! Bara runt en procent från placering, vem kunde ha trott det här i höstas?! Hade framridningen varit "normal" hade vi kunnat stå på placeringslistan.

Känns himla tråkigt att det förmodligen inte blir någon mer tävling, nu när vi äntligen skulle kunna vara med och försöka ta en placering. Och allt snart är slut. För alltid.