Hoppiskutt!
De två senaste dagarna har Rosa fått gå barbacka för att spara på hennes manke så mycket som möjligt. Igår höll jag på att åka av en gång men sen skötta hon sig rätt bra (röt till rätt rejält). Sedan skötte hon sig bra och blev till slut rätt fin. Mitt mål va att få henne eftergiven i skritten, så avslutade då.
Idag var hon rätt (hehe) pigg vilket va roligt! Hoppade för Nina, tanken var att vi skulle kolla på henne om hon stannade nu oxå och var hon bra så bara hålla hindrena på lägre höjd. Hon va riktigt fin idag och jag skötte mig faktiskt bra oxå!
Hoppade med andra ord inte så mycket idag eftersom att det viktigaste va att hon skulle tycka det var roligt. Det enda var att hon blev lite stark när vi skulle svänga, så ska prova att betsla upp en gång och rida igenom henne för att sedan fortsätta med Nova och det 3-delade med fasta ringar. Kanske att jag införskaffar ett vanligt 2-delat, men vet inte riktigt än...
Men nu ska jag övergå till min sjukling till kanin och sedan vidare till franska-repetition, prov imorron! Superkul!! ;)
KM-helgen
Något konstigt är det med Rosa. Igår var hon superduper spänd och krånglade jättemycket inne på banan. Så mycket fjanterier är inte ens normalt för Rosa. Och idag fortsatte det med stopp på i princip varenda hinder (notera ska göras att hon inte ens tittade utan bara segade ner och till slut stannade).
Jättekonstigt är det, och jag vill verkligen inte att mitt lilla hjärta ska må dåligt! Känner mig så dum också som när hon väl hoppade inte hängde med alla gånger så hon fick sig ett ryck i munnen, stackaren... Usch, ibland undrar man varför man har häst, man borde ju lära sig rida innan. Och ja, jag vet att jag överdriver nu men det är typ så det känns.
Imorron har Wilma Rosen och sedan ska Rosa få en lugn vecka. Förmodligen (förhoppningsvis) så är det hennes ömma manke som spökar och då hjälper det kanske att rida barbacka ett tag. Hjälper det så är det antingen pga padden eller bara sadeln som hon har ont, hjälper det inte så är det någonting annat. Är det kvar så ska jag ringa Aud och höra vad hon säger, och visar det sig att det är sadeln som hon får ont av (och inte padden som gör bommen för trång) så ska jag ju såklart ringa henne oxå och försöka prova ut en ny sadel :)
För övrigt så fick jag precis reda på att jag har vunnit 2 biljetter till Stockholm International Horse Show!! Hur sjukt är inte det?! Detta lyste verkligen upp min annars ganska dystra helg!! Tack till Sjöhagen Wear!!
Fina ponnyn, varför kan du inte prata?
Jösses...
... Vad länge sen det var jag uppdaterade här!
I helgen är det KM som gäller, så skriver (förhoppningsvis) om helgen som varit på fredag. Då är nämligen fysik-provet över!
Kommer bli en hel del inlägg, imorron ska jag försöka kludda ner hur det gick på träningen för Nina som ska ridas också. Förhoppningsvis går det bra, för nu har jag kommit på lite egna saker som jag måste tänka på med Rosan!
Hahahaha åååh barndomsminnen!
I helgen är det KM som gäller, så skriver (förhoppningsvis) om helgen som varit på fredag. Då är nämligen fysik-provet över!
Kommer bli en hel del inlägg, imorron ska jag försöka kludda ner hur det gick på träningen för Nina som ska ridas också. Förhoppningsvis går det bra, för nu har jag kommit på lite egna saker som jag måste tänka på med Rosan!
Hahahaha åååh barndomsminnen!
Napoleon
Två år har gått. Alldeles för fort. Två år av skratt och tårar, men framförallt fyllda av minnen. Det är inte lång tid som går innan kaninen Nappe skuttar in i mitt huvud igen, med sina stora, mjuka svarta öron svajande i vinden.
Nappe var en väldigt speciell krabat. Vild på Eggeby Gård på Järvafältet hittade jag och några vänner honom tillsammans med en del vuxna kaniner den 8 maj 2009, den dagen vi hade Spångajoggen med skolan. Samma dag fick vi veta av fältskolan som håller till där att kommunen skulle skjuta av kaninerna, då de var alldeles för många.
Nästa dag kom jag och en vän ut igen till Eggeby. Djurvän som jag är, hur sjutton skulle jag kunna lämna en liten kaninunge åt döden när jag hade plats hemma åt honom? Så ja, efter att ha låtit honom vänja sig vid vår närvaro (hade redan börjat dagen innan försiktigt) och till slut kunde komma tillräckligt nära för att plocka upp honom så ringde jag de där samtalen till mina föräldrar.
"Jag kommer inte hem om inte kaninen får följa med."
Vad skulle mina föräldrar göra? Mamma var inte glad på mig när hon hämtade mig, Isabelle och kaninen (som vi redan då hade döpt till Napoleon) men som sagt, vad skulle hon göra? Vi hade redan suttit där ute i några timmar och väntat.
När pappa väl kom hem från Värmland (han var nämligen inte hemma de här första dagarna) så bestämde vi att Nappe skulle skänkas bort. Annonser sattes upp på Konsum, Ica och Blocket, och det var massa som mejlade samt ringde och sa att de nästan hade börjat gråta för att han var så söt!! Men ingen av de intresserade uppfyllde våra krav på daglig motion (dvs. kaninen ska inte vara i buren mer än på nätterna utan ha möjlighet att få springa runt i huset) samt få vara innekanin på vintrarna, så pappa och jag övertalade mamma att få behålla honom.
Tiden gick och Nappe växte och blev till slut fullvuxen. När vi hämtade honom gissade jag på att han som vuxen skulle väga runt 3 kg, och jag fick rätt! Ca 3 kg vägde denna killen, jämför det med andra kaninen Ragge som i dagsläget väger 1 kg... I vilket fall så blev Nappe stor och väldigt långhårig, men han var väldigt, väldigt glad. Inget i världen kunde få honom arg. När man kom nerför trappan i källaren möttes man av ett "duns, duns, duns" och sedan hade man en svartvit hårboll runt fötterna som ville ha lite sällskap.
Sommaren 2010 fick han tyvärr problem med ena framtassen. Vi märkte att han inte ville stödja på den när han skuttade runt utan höll upp den i luften. Många turer till veterinären blev det med sprutor i tassen, röntgen, ortopedundersökning samt -behandling och allt som veterinärerna kunde komma på, men inget hittade de. Absolut inget. Så vi höll honom på metacam ett bra tag, och han fick regelbundna besök hos Roslagstull med sprutor i tassen då det hjälpte några dagar.
I november samma år slutade han att äta, något som aldrig hade hänt förut. Eftersom att han annars alltid var så himla matglad så blev vi väldigt oroliga och åkte direkt in med honom till Roslagstull för att checka, och det visade sig att han hade njursten. Stora njurstenar. Det enda veterinären kunde göra för Nappe var att operera bort ena njuren helt och hållet, vilket de aldrig hade gjort på kanin förut. Den här operationen kunde leda till alla möjliga problem om de råkade peta till tarmarna minsta lilla, då tarmarna i så fall riskerade att växa ihop. Hände det fanns det inget att göra och då hade han gått igenom den jobbiga och förmodligen smärtsamma processen helt i onödan. Med tanke på Nappes onda tass så tog vi det svåra beslutet att låta honom somna in, att slippa smärtan och få bli smärtfri. Den 16/11-2010 somnade världens absolut snällaste och underbaraste kanin in, bara ett och ett halvt år gammal. Ibland är världen väldigt orättvis.
Under besöket där de bekräftade njursten fick vi även reda på att saltsten kan vara dödligt för kaniner, och att det förmodligen var pga saltstenen som Nappe fick njursten. Vi fick även reda på att i vissa delar av landet var man tvugna att köpa flaskvatten till kaninerna då kranvattnet var för kalkhaltigt vilket kaninerna inte tålde, så känsliga är kaniner. Så vad ni än gör, ge aldrig salt- eller mineralstenar till era kaniner om inte veterinären har ordinerat det. Det kan leda till er väns död.
Några månader senare hörde jag och pappa ett radioprogram om sambandet mellan njurproblem och smärta i leder hos människor. Tydligen kunde oförklarbar smärta i främst vrister och anklar vara tecken på njursten och andra njurproblem. Genast relaterade vi detta till lilla Nappe, och funderade på om det var det som hade varit problemet hela tiden med tassen. Det gjorde även att i alla fall jag började fundera på om vi skulle ha gett operationen en chans, han hade kanske levt med oss än idag om vi hade provat? Funderar fortfarande på det, och inser att man alltid lär sig något, ibland på någon annans bekostnad. Ibland skyller jag även hans död på min okunskap som kaninägare, hur kunde jag inte ha tänkt på saltstenen?
Nappe var under hela sitt korta liv en väldigt livsglad individ, han älskade verkligen livet och höll sig väldigt frisk. Han var en överlevare. Till skillnad från Ragge, som många gånger haft problem med magen och tänderna, är väldigt kräsen i maten osv. Ibland funderar jag på hur det kom sig att den individen som varit så frisk och levt precis så som han skulle, lämnar jordelivet så mycket tidigare än den individen som haft så många sövningar och magstopp.
Jag kommer nog aldrig möta en så okomplicerad men fortfarande personlig kanin som Napoleon, och hans historia som vildfödd gör honom inte mindre speciell. Alltid glad och avslappnad med ett och annat bus på gång. Tårarna rinner nerför kinderna nu när jag minns tillbaka och saknaden av honom kommer alltid finnas inom mig. Jag kan inte annat än hoppas att han har det bra, vart han än är, och att himlen finns så att jag för eller senare får känna hans päls under mina händer igen. Den där speciella känslan av hans öron, hans lena päls på huvudet och hans långa, gosiga päls sitter fortfarande kvar huden och jag kommer precis ihåg hur det kändes att klappa honom. Likaså hur han luktade och hur det lät i källaren när han skuttade för att möta vem det nu än var som kom nerför trappan.
Sista kvällen innan Nappe fick somna in. Vindruvor var något av en favorit (överst stod maskrosblommor) så det var självklart att han skulle få äta det.
Vila i frid älskade vän. Du finns alltid djupt i mitt hjärta, på din alldeles egna plats som aldrig kommer att delas av någon.
And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?
Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you
Lerhög
Idag var Rosa väldigt lerig. VÄLDIGT. Fick först stå med en metallryktskrapa och försiktigt skrapa bort leran. På vänstersidan gick det däremot inte eftersom att det var stora klumpar som satt fast i pälsen, och när man drog lite i dom märkte man att det gjorde ont på lilla hjärteponnyn. Så in i spolspiltan blev det och tvätta ur manen och den sista leran + benen!
När vi väl va inne i lilla ridhuset så var hon ganska slängig med huvudet i början och lite stum i munnen. Hon brukar vara väldigt mjuk, fin och trevlig på Novabettet (som jag red på idag) men den här veckan har hon varit lite tramsig. Jag red lite allt möjligt och försökte variera mig så mycket som jag kunde för att inte tråka ut henne. Blev lite jobb på volter, sidvärtsrörelser, övergångar osv. och till slut blev hon riktigt, riktigt fin! Lyssnade super för sitsen i avsaktningarna och halterna vilket var superkul! Avslutade där och gick in med henne i stallet.
Men nu till något annat. För exakt två år sedan satt jag nere i källaren tillsammans med en av mina dåvarande kaniner. Det var hans sista kväll i livet, för dagen därpå skulle han få somna in pga. njurproblem. Jag saknar min fina vän fortfarande något oerhört, och tårarna väller upp i ögonen när jag tänker tillbaka på minnena med Napoleon. Han var en så fin personlighet och hans härliga utseende gjorde inte saken sämre. Imorgon kommer förmodligen ett inlägg dedikerat till honom, för trots att det sägs att tiden läker alla sår finns det fortfarande ett gapande sår inom mig som aldrig kommer att läka.
Fina Nappe, jag älskar och saknar dig. Tänker på dig, hela tiden.
Underbara konfirmander!!
Det är så himla underbart att vara en del utav Svenska Kyrkan! Finns inget ställe på hela jorden där man möter så många roliga, knasiga, snälla och helt enkelt underbara människor som i kyrkan. Jag gjorde helt rätt val som valde att konfirmera mig och kan verkligen inte tänka mig hur mitt liv skulle sett ut utan mina fina vänner.
Idag hade vi återträff med sommarkonfirmanderna som vi var ledare åt i somras. Även om alla inte kom så hade vi väldigt roligt och det var verkligen superkul att träffa alla igen.
Imorron ska jag ut till Rosmos och då vankas det uteritt. Får se vart man vågar rida i mörkret, måste dessutom komma ihåg att ta med mig batterier till min pannlampa...
Tröttis
Rosa var verkligen supertrött idag. Har ingen aning om vart det kom ifrån, men hon stod helt stilla(!) och gäspade(!!!) när hon stod på gången!
När vi väl kom in i lilla hade hon noll framåtbjudning. Visst gick hon framåt men hon bjöd aldrig riktigt, och i galoppen typ släppte hon bakbenen och knäppte av nacken. Skrittjobbade sedan ett tag och efter det blev hon rätt fin i traven. Eller så kändes hon iaf, har ingen aning om hur det såg ut haha!
Imorron ska Wilma dressyra för Nina, och jag ska på återträff med mina konfirmander som konfirmerades i somras. Så Rosa träffar jag först på torsdag...
Nu ska jag titta klart på världens bästa TV-serie (House MD) och dricka mitt te utan att somna...
My name is Bond. James Bond.
Tjenixen! Nu har höstens första bloggpaus varit. Lever ni läsare? Cred till er som har stannat och kollat varje dag, nyfiken på vilka ni är!
Rosa och jag lever i vilket fall. Rosa trampade sig på höger bak igår så hon har ett litet sår där, men hon är inte halt eller nåt sånt så vi längtar till Bonde-träningarna nu i helgen.
I övrigt har det inte hänt så mycket. Rosa är jättepigg just nu vilket är roligt! I lördags var jag och såg James Bond-filmen Skyfall med mina underbara föräldrar. Den är absolut sevärd!!
Den här klockrena bilden får avsluta dagens inlägg:
Dubbla styrelsemöten
Yes, as the title says... Idag hade jag dubbla styrelsemöten = ingen Rosa. Däremot en bra stund på ridskolan, och hann mysa riktigt mycket med min lilla solstråle. Finns verkligen inget som värmer lika mycket i hjärtat!
Imorgon bär det av till stjärnponnyn, så får vi se vad jag ska hitta på. Förmodligen blir det en sväng ut (hoppashoppas att det inte regnar) och så ska jag prata med Nina om KM-höjd osv :)
Hörs imorgon!
Sundby RK
Idag bar bilen som sagt av mot Sundby RK. Rosa var lite slö på framridningen till båda klasserna, men var väldigt "trippig" när det var väntetid.
LD+5
Ganska enkel bana, men Rosa var jättestressad och spänd. Då är det bara att driva framåt och hålla ett stöd. Jag red inte alls bra i den klassen och bidrog nog mest till att stressa upp henne tyvärr. På tvåan fick vi ett stopp (fel galopp) och på trean fick vi oxå ett stopp, sen blev det även tre pet och fyra tidsfel. På vissa hinder hoppade hon kanin-hopp och det kändes verkligen! Jag är ändå nöjd över Rosa som faktiskt litar på mig och vågar springa runt hela banan utan att stressa ihjäl sig, hon har ju ändå nerverna på utsidan (inte så konstigt med dom raserna som har i sig) och är en rätt fjompig/testig ponnydam. I den här klassen koncentrerade jag mig mest på tempot och inte på så mycket annat, därför blev det lite som det blev tror jag.
Ni ser ju själva, det är inte alltid så lätt att sitta kvar/hänga med när hon hoppar sina köttbulle-/kaninhopp...
LC
I LC'n koncentrerade jag mig mest på att vara lugn, och att få Rose lugn. Det funkade riktigt bra och, trots rejält undertempo, blev vi felfria i grunden och fick bara ett pet i omhoppningen! Vilken skillnad från klassen innan! Hon hoppade däremot med mycket rygg på varje språng i den här klassen så trodde några gånger att hon skulle hoppa mig ur sadeln, men jag lyckades hålla mig kvar faktiskt. Efter klassen fick hon jättemycket beröm och det märktes att hon visste att hon varit duktig haha, lilla hjärteponnyn.
Till våren när Rosa insett att hindren inte bits på tävling mer än vad dom gör hemma kommer vi nog bli riktigt farliga på tävling, så håll utkik för oss!! ;)
Redo inför morgondagen
Idag kändes vi verkligen redo inför Sundby imorgon!! Rosa kändes jättefin i galoppen, gick att korta till en mer studsig galopp och länga till en mer vägvinnande. I skritten var hon lite osäker först och vågade inte riktigt ta stöd på bettet utan försökte gapa och komma undan (trots att jag inte hade något i handen och red på nova't). Men sen blev hon som sagt riktigt fin!!
Imorron lär jag starta första gången typ 11, så åker från stallet runt 8, halv 9. Det känns riktigt bra inför imorron och jag börjar faktiskt bli nervös(!) haha :)
Bilder från måndag 29/10, part II
Här kommer bildbomb nummer 2. När ni läser det här är jag antingen på ridskolan och tittar på deras Hubertus-tävling (dressyr med uklädnad, brukar vara jätteroligt att titta på) eller så är jag hos Rosa och fixar inför söndagen.
(och jag vet att jag sitter barbacka, utan hjälm och rider i grimma på några bilder. Det är verkligen inte något jag uppmanar folk till att göra, hade något hänt hade jag vara riktigt illa ute)
Efter buset fick Rosa massage av Kicki (förmodligen första gången i livet som hon fick det), och i början var det lite sådär och då speciellt på dom ömma punkterna i nacken och vid bogbladet.
Men sen blev det bättre, och till slut var det riktigt skönt!
Bilder från måndag 29/10, part I
Delar upp den här bildbomben i två inlägg, det skulle bli alldeles för långt med alla bilderna i ett haha!
Kolla halsmuskeln!
"Dags för en paus!"
Kolla vad snygg hon har blivit i kroppen! Ska försöka lägga upp en hyffsat rättvis jämförelsebild snart...
Bakom kulisserna, vad gör man inte för att få ponnyn att ta fram öronen?
Dörren var mer spännande...
Ja, ni ser ju hur road hon va av mina gymnastiska rörelser!
Resten kommer i ett inlägg om några timmar (runt 13.00)
Ovisade bilder
Bättre sent än aldrig! Nu kommer en del ovisade bilder, bl.a. från terrängträningen på Säby och från buset i ridhuset i måndags. Ha en bra fredagkväll! :)
Alla foton från terrängen är antingen fotade av Louise eller Per Nyström, övriga bilder har antingen jag eller mamma tagit.
16/9
Som ni ser så tyckte Rosa att det va superkul att vara ute!! Synd att det va så blött, annars hade hon fått springa av sig lite mera.
Bilderna från i måndags är så himla många så sätter ett tidsinställt på imorron bitti (kl 9.00) så får ni resten av bilderna i ett inlägg då :)
Urk
Typ så känner jag just nu. Mår fortfarande illa och har precis gjort två sidor matte (duktig tjej!).
Av dom här anledningarna orkar jag inte riktigt skriva om hoppträningen idag, tar det imorron. Tänkte även göra ett inlägg med några ovisade bilder från i måndags!
Fina lilla åsnan...
Comedy, min bästa vän. Del II
Våren 2009 hann jag bli klubbmästare i dressyr med ponnyn Mandy, bli femma i KM i hoppning med samma ponny och självklart rida en massa på Comedy. Det var även lite hältor under hela det läsåret (2008-2009) så det blev lite promenader och massa mys. Från tredje januari 2009 har jag ett underbart minne från när jag står och borstar honom nere i lilla stallet. Comedy står och halvsover när han helt plötsligt börjar skrapa med framhoven för att sedan lägga sig ned! Jag gick ut när jag märkte att han skulle lägga sig, men när han lagt sig och han märkte att jag inte var där vände han huvudet och tittar frågande på mig, "Varför är du inte kvar för?". En liten stund senare reser han sig upp och jag fortsätter borsta. Läsåret 2009-2010 var även hans värsta skade-år hittills. Han fick både fång och en massa andra möjliga hältor, lillhästen. Drog bl.a. på sig ett rejält sår en dag i dagen, riktigt djupt och obehagligt. Vi tog ut honom och spolade ur såret då det va fullt med jord och annan smuts, och sedan vägrade det sluta blöda. Såret blev bandagerat osv med tryckbandage men fick veta nästa dag att det hade tagit flera timmar att få det att helt sluta blöda.
3/1-2009
Dessa miniatyrer är fotade när han behandlades för fång, det hindrade minsann inte honom från att flyga runt i hagen...
Fram till hösten 2010 hyrde jag honom varje söndag. Efter hältorna och han skulle gå sin första lektion eller bara behövde rastas var det oftast jag som gjorde det, då jag oftast var i stallet och inte åkte av honom när han busade. När jag sedan slutade på ridskolan efter vårterminen 2010 och hämtade Rose i augusti 2010 var det såklart inte lika mycket Comedy som det varit tidigare. Det var så mycket med Rose, nian samt att jag även hade pojkvän under det året, så det hanns helt enkelt inte med. Jag försökte hälsa på honom så ofta jag kunde, men det gick alldeles för lång tid mellan besöken tyvärr.
Två av mina favoritbilder, 14/5-2010
När jag sedan lämnat tillbaka Rose på våren 2011, hämtade vi ponnyn Missis Femke istället. Min hopptränare tyckte absolut att vi skulle köpa loss henne och ringde t.om. till mina föräldrar för att övertyga dem, men som ni kanske förstått så lyckades hon inte pga. flera olika förståeliga anledningar som mina föräldrar berättade för mig (Femman blev såld till en ridskola i Tranemo där hon trivs superbra!). När beslutet var taget bestämde jag att jag skulle börja rida på ridskolan igen, och efter att ha ridit hem Comedy från sommarhagen (gissa vem som var lyrisk av lycka?) så var det helt bestämt. Det här var alltså sensommaren/hösten 2011, jag skulle börja gymnasiet och jag skulle börja i en av mina gamla grupper på ridskolan. Comedy fick jag rida när han var frisk men annars var jag glad så länge jag fick stå och borsta och mysa med honom. Helt enkelt bara vara hos världens bästa varelse.
Två andra favoriter, in från sommarhagen 2011 och ute på stallplan 19/11-2011
I våras började jag även hyra honom på söndagar igen, och jag red honom i princip minst två gånger i veckan fram till sommarlovet. Efter hans hälta som varade ungefär från terminsstarten-sportlovet satte jag igång honom och red honom åtminstone tre dagar/vecka under 2-3 veckors tid. Under den här tiden var det bara jag som red honom. Sedan gick han en lektion per dag med en vilodag i veckan fram till maj ungefär, då han gick en lektion varje dag och de sista veckorna innan sommaren gick han i nödfall två. Under våren fortsatte jag att rida honom minst två gånger i veckan, och jag lärde mig verkligen honom utan och innan. Efter klartecken red jag nästan bara på hackamore då han trivdes så himla bra på det. Vi var även med på en träningstävling (LB:2, 61%) och startade KM i dressyr (LB:2, 56,67%). Sedan har det inte blivit så mycket mer. Nu under hösten har jag ridit honom två gånger, en gång innan vår första lokala start samt den lokala dressyrtävlingen på hemmaplan där resultatet i LB:1 blev 61,72% och tredje utanför placering.
Översta bilden är från träningstävlingen, de två i mitten från dressyr-KM 2012 och den understa från hemmalokalen 26/8-2012
Åh, jag minns så väl de där första gångerna jag hälsade på honom och första gångerna jag skötte honom. Alla de här minnena som jag har berättat för er gör mig alldeles varm inombords och jag saknarsaknarsaknar honom jättemycket, även fast jag träffade honom i torsdags. Vi har gjort väldigt mycket och det finns ingen häst som är så härlig som han. Varje födelsedag och julafton har han, sedan julen 2009, stått högst upp på önskelistan. Det finns inget som kan jämföras med känslan att komma till stallet, ropa "Hästen!", och se det välkända ansiktet fara upp från torven och vända sig mot en med spetsade öron.
Världens finaste häst, min bästa vän.
