Våren 2009 hann jag bli klubbmästare i dressyr med ponnyn Mandy, bli femma i KM i hoppning med samma ponny och självklart rida en massa på Comedy. Det var även lite hältor under hela det läsåret (2008-2009) så det blev lite promenader och massa mys. Från tredje januari 2009 har jag ett underbart minne från när jag står och borstar honom nere i lilla stallet. Comedy står och halvsover när han helt plötsligt börjar skrapa med framhoven för att sedan lägga sig ned! Jag gick ut när jag märkte att han skulle lägga sig, men när han lagt sig och han märkte att jag inte var där vände han huvudet och tittar frågande på mig, "Varför är du inte kvar för?". En liten stund senare reser han sig upp och jag fortsätter borsta. Läsåret 2009-2010 var även hans värsta skade-år hittills. Han fick både fång och en massa andra möjliga hältor, lillhästen. Drog bl.a. på sig ett rejält sår en dag i dagen, riktigt djupt och obehagligt. Vi tog ut honom och spolade ur såret då det va fullt med jord och annan smuts, och sedan vägrade det sluta blöda. Såret blev bandagerat osv med tryckbandage men fick veta nästa dag att det hade tagit flera timmar att få det att helt sluta blöda.

 

 

Fram till hösten 2010 hyrde jag honom varje söndag. Efter hältorna och han skulle gå sin första lektion eller bara behövde rastas var det oftast jag som gjorde det, då jag oftast var i stallet och inte åkte av honom när han busade. När jag sedan slutade på ridskolan efter vårterminen 2010 och hämtade Rose i augusti 2010 var det såklart inte lika mycket Comedy som det varit tidigare. Det var så mycket med Rose, nian samt att jag även hade pojkvän under det året, så det hanns helt enkelt inte med. Jag försökte hälsa på honom så ofta jag kunde, men det gick alldeles för lång tid mellan besöken tyvärr.

 

 

När jag sedan lämnat tillbaka Rose på våren 2011, hämtade vi ponnyn Missis Femke istället. Min hopptränare tyckte absolut att vi skulle köpa loss henne och ringde t.om. till mina föräldrar för att övertyga dem, men som ni kanske förstått så lyckades hon inte pga. flera olika förståeliga anledningar som mina föräldrar berättade för mig (Femman blev såld till en ridskola i Tranemo där hon trivs superbra!). När beslutet var taget bestämde jag att jag skulle börja rida på ridskolan igen, och efter att ha ridit hem Comedy från sommarhagen (gissa vem som var lyrisk av lycka?) så var det helt bestämt. Det här var alltså sensommaren/hösten 2011, jag skulle börja gymnasiet och jag skulle börja i en av mina gamla grupper på ridskolan. Comedy fick jag rida när han var frisk men annars var jag glad så länge jag fick stå och borsta och mysa med honom. Helt enkelt bara vara hos världens bästa varelse.

 

 

I våras började jag även hyra honom på söndagar igen, och jag red honom i princip minst två gånger i veckan fram till sommarlovet. Efter hans hälta som varade ungefär från terminsstarten-sportlovet satte jag igång honom och red honom åtminstone tre dagar/vecka under 2-3 veckors tid. Under den här tiden var det bara jag som red honom. Sedan gick han en lektion per dag med en vilodag i veckan fram till maj ungefär, då han gick en lektion varje dag och de sista veckorna innan sommaren gick han i nödfall två. Under våren fortsatte jag att rida honom minst två gånger i veckan, och jag lärde mig verkligen honom utan och innan. Efter klartecken red jag nästan bara på hackamore då han trivdes så himla bra på det. Vi var även med på en träningstävling (LB:2, 61%) och startade KM i dressyr (LB:2, 56,67%). Sedan har det inte blivit så mycket mer. Nu under hösten har jag ridit honom två gånger, en gång innan vår första lokala start samt den lokala dressyrtävlingen på hemmaplan där resultatet i LB:1 blev 61,72% och tredje utanför placering.

 

 

 

Åh, jag minns så väl de där första gångerna jag hälsade på honom och första gångerna jag skötte honom. Alla de här minnena som jag har berättat för er gör mig alldeles varm inombords och jag saknarsaknarsaknar honom jättemycket, även fast jag träffade honom i torsdags. Vi har gjort väldigt mycket och det finns ingen häst som är så härlig som han. Varje födelsedag och julafton har han, sedan julen 2009, stått högst upp på önskelistan. Det finns inget som kan jämföras med känslan att komma till stallet, ropa "Hästen!", och se det välkända ansiktet fara upp från torven och vända sig mot en med spetsade öron.