Hur kan man lyckas göra någon så glad, varje gång man träffar den?

 

Detta är min vardag. Varje gång jag kommer till stallet och får se den lilla gråa mulen, de små vita öronen och de mörka, stora ögonen med hjärtat under höger öga så blir jag så glad över att Rosa fortfarande är min ett tag till. Samtidigt så kommer tankarna på att lämna tillbaka henne och stå där hästlös, men främst utan min Rosa. Hur ska det gå?

 

 

Som ni kanske märker tycker jag om lilla Rosen otroligt mycket. Dagar som igår och idag tycker jag om henne ännu mer. Igår hoppade jag för Nina, provade att rida med aachen för att se om det gjorde någon skillnad. Gissa vad? Det var skillnad! Hon var så jädrans stark så jag nästan gick upp och tränsade av och bytte till remonten. Men jag fortsatte och det var riktigt nyttigt. I och med att hon var så stark fick jag fokusera på att rida med sits och ben vilket resulterade i en helt klockren sista runda på banan vi hoppade. Hindren låg på 80-85 och de såg ut som sockerbitshinder efter att de hade legat på 120-140 när Nina hoppade hästen Musse precis innan.

 

Idag så var mina sista tre lektioner inställde pga massa olika skäl så slutade lagom till lunch! Tidig dag i stallet = möjlighet att rida ut medans det fortfarande var ljust. Så det var precis vad jag och Jessica gjorde! Mockade, fixade påsar och gick ut för att mocka lite i hagen innan jag tog med Rosa in. Fick förresten frågan när jag tog in henne (samtidigt som jag hade grepen, vattendunken och ena skottkärrehandtaget i högerhanden och Rosa samt andra skottkärrehandtaget i vänsterhanden) om jag hade drogat ponnyn eller något. Hon var ju så lugn! Tydligen har hon försökt röja järnet med de som tagit in henne under veckan. Har aldrig haft det problemet med henne vilket är skönt, då ponnyn faktiskt verkar lita på mig. Efter vårat lilla äventyr på vägen in från hagen så fick banvallen besök och Rosa var sådär härligt knäpp och glad som bara hon kan vara.

 

 

Vet inte riktigt vad mer jag ska skriva. Fick ett sådant där jag-kommer-sakna-Rosa-galet-mycket-när-jag-lämnar-henne-ryck och kände för att dela med mig lite av mina tankar. Och ja, Rosa får veta allt det här varje gång jag träffar henne så hon är mycket väl medveten om att jag tycker om henne! Dock så är kramar och pussar något som hon tycker är lite pinsamt, hon är ju en sådan där tuff och självständig dam som inte behöver någon! Förutom i ridhuset, då kan det vara skönt med åtminstone en liten matte att följa efter.

 

Mitt lilla sakna-ponnyn-ryck kommer sig av att jag inte kommer ut till stallet först på söndag. På söndag! Det är ju hela tre dagar dit! Anledningen till detta är mitt firande med fina kompisar imorgon och sedan ska jag möta mina nya konfirmander på lördag 10-16. Wilma kunde inte åka ut imorgon så därför bytte vi, Line som har Shiela  och mamma Shiela aka. Lotta är riktiga klippor som sa att de kunde hjälpa mig med Rosa imorgon, tack!