Nappe var en väldigt speciell krabat. Vild på Eggeby Gård på Järvafältet hittade jag och några vänner honom tillsammans med en del vuxna kaniner den 8 maj 2009, den dagen vi hade Spångajoggen med skolan. Samma dag fick vi veta av fältskolan som håller till där att kommunen skulle skjuta av kaninerna, då de var alldeles för många.

 

 

 

Nästa dag kom jag och en vän ut igen till Eggeby. Djurvän som jag är, hur sjutton skulle jag kunna lämna en liten kaninunge åt döden när jag hade plats hemma åt honom? Så ja, efter att ha låtit honom vänja sig vid vår närvaro (hade redan börjat dagen innan försiktigt) och till slut kunde komma tillräckligt nära för att plocka upp honom så ringde jag de där samtalen till mina föräldrar.

 

Vad skulle mina föräldrar göra? Mamma var inte glad på mig när hon hämtade mig, Isabelle och kaninen (som vi redan då hade döpt till Napoleon) men som sagt, vad skulle hon göra? Vi hade redan suttit där ute i några timmar och väntat.

 

När pappa väl kom hem från Värmland (han var nämligen inte hemma de här första dagarna) så bestämde vi att Nappe skulle skänkas bort. Annonser sattes upp på Konsum, Ica och Blocket, och det var massa som mejlade samt ringde och sa att de nästan hade börjat gråta för att han var så söt!! Men ingen av de intresserade uppfyllde våra krav på daglig motion (dvs. kaninen ska inte vara i buren mer än på nätterna utan ha möjlighet att få springa runt i huset) samt få vara innekanin på vintrarna, så pappa och jag övertalade mamma att få behålla honom.

 

 

Tiden gick och Nappe växte och blev till slut fullvuxen. När vi hämtade honom gissade jag på att han som vuxen skulle väga runt 3 kg, och jag fick rätt! Ca 3 kg vägde denna killen, jämför det med andra kaninen Ragge som i dagsläget väger 1 kg... I vilket fall så blev Nappe stor och väldigt långhårig, men han var väldigt, väldigt glad. Inget i världen kunde få honom arg. När man kom nerför trappan i källaren möttes man av ett "duns, duns, duns" och sedan hade man en svartvit hårboll runt fötterna som ville ha lite sällskap.

 

 

 

Sommaren 2010 fick han tyvärr problem med ena framtassen. Vi märkte att han inte ville stödja på den när han skuttade runt utan höll upp den i luften. Många turer till veterinären blev det med sprutor i tassen, röntgen, ortopedundersökning samt -behandling och allt som veterinärerna kunde komma på, men inget hittade de. Absolut inget. Så vi höll honom på metacam ett bra tag, och han fick regelbundna besök hos Roslagstull med sprutor i tassen då det hjälpte några dagar.

 

I november samma år slutade han att äta, något som aldrig hade hänt förut. Eftersom att han annars alltid var så himla matglad så blev vi väldigt oroliga och åkte direkt in med honom till Roslagstull för att checka, och det visade sig att han hade njursten. Stora njurstenar. Det enda veterinären kunde göra för Nappe var att operera bort ena njuren helt och hållet, vilket de aldrig hade gjort på kanin förut. Den här operationen kunde leda till alla möjliga problem om de råkade peta till tarmarna minsta lilla, då tarmarna i så fall riskerade att växa ihop. Hände det fanns det inget att göra och då hade han gått igenom den jobbiga och förmodligen smärtsamma processen helt i onödan. Med tanke på Nappes onda tass så tog vi det svåra beslutet att låta honom somna in, att slippa smärtan och få bli smärtfri. Den 16/11-2010 somnade världens absolut snällaste och underbaraste kanin in, bara ett och ett halvt år gammal. Ibland är världen väldigt orättvis.

 

 

 

Några månader senare hörde jag och pappa ett radioprogram om sambandet mellan njurproblem och smärta i leder hos människor. Tydligen kunde oförklarbar smärta i främst vrister och anklar vara tecken på njursten och andra njurproblem. Genast relaterade vi detta till lilla Nappe, och funderade på om det var det som hade varit problemet hela tiden med tassen. Det gjorde även att i alla fall jag började fundera på om vi skulle ha gett operationen en chans, han hade kanske levt med oss än idag om vi hade provat? Funderar fortfarande på det, och inser att man alltid lär sig något, ibland på någon annans bekostnad. Ibland skyller jag även hans död på min okunskap som kaninägare, hur kunde jag inte ha tänkt på saltstenen?

 

Nappe var under hela sitt korta liv en väldigt livsglad individ, han älskade verkligen livet och höll sig väldigt frisk. Han var en överlevare. Till skillnad från Ragge, som många gånger haft problem med magen och tänderna, är väldigt kräsen i maten osv. Ibland funderar jag på hur det kom sig att den individen som varit så frisk och levt precis så som han skulle, lämnar jordelivet så mycket tidigare än den individen som haft så många sövningar och magstopp.

 

Jag kommer nog aldrig möta en så okomplicerad men fortfarande personlig kanin som Napoleon, och hans historia som vildfödd gör honom inte mindre speciell. Alltid glad och avslappnad med ett och annat bus på gång. Tårarna rinner nerför kinderna nu när jag minns tillbaka och saknaden av honom kommer alltid finnas inom mig. Jag kan inte annat än hoppas att han har det bra, vart han än är, och att himlen finns så att jag för eller senare får känna hans päls under mina händer igen. Den där speciella känslan av hans öron, hans lena päls på huvudet och hans långa, gosiga päls sitter fortfarande kvar huden och jag kommer precis ihåg hur det kändes att klappa honom. Likaså hur han luktade och hur det lät i källaren när han skuttade för att möta vem det nu än var som kom nerför trappan.