Douglas var en stor röd herre som gick dit han själv ville. Han ville inte gå ut själv men när man väl ledde honom någonstans med hästkompisar i sitt följe skulle han absolut vara först, och hur många har han inte släpat efter sig i grimskaftet? Kort sagt, man hade inte så mycket att säga till om när han bestämde sig för att gå åt ett annat håll än vad man själv ville.

 

Trots sin egenhet var Douglas väldigt omtyckt av eleverna då han var trygg och stabil som lektionshäst. Men med en mer rutinerad ryttare tyckte han även att det var väldigt roligt att dra på i galoppen på långsidorna, och då var det öronen spikrakt framåt! Har man dessutom någon gång ridit ett ordentligt dressyrpass på "Dogge" vet man även att han var otroligt fin och en riktig läromästare, han kunde allt.

 

Även fast jag personligen varken red Dogge speciellt mycket eller var skötare på honom, har han ändå berört. Han var en häst som stod ut och som syntes. Douglas kommer jag alltid att minnas och jag hoppas att han har det bra i Trapalande tillsammans med sin favoritponny Aurik.

 

Det är svårt att hålla tårarna borta när jag skriver det här. Vila i frid, du är saknad!